Essä - Om att skriva

Jag har hört någonstans ifrån att det gjordes en undersökning... någonstans på vår jord. Denna undersökning visade att de barn som har sett sig själva som huvudrollen i en film eller i en berättelse, har lyckats komma ur sina svåra barndomar och klarat sig mycket bättre än de som såg sig själva som enbart offer. Då undrar jag om de förstnämnda fick höra fler berättelser när de var små eller om denna syn på livet kommer från ett annat håll?
Kanske är det istället en grundinställning till livet som präglar hela familjens livsfilosofi.

På Södertörns högskola är ett av de allra mest behagliga och meditativa ställen man kan befinna sig på, den sal där man har uppsyn över allt som händer både i biblioteket och på väderfronten och som har fått namnet ”Tysta rummet”. Tysta rummet är som ett flygplan, fast här ska folk till olika destinationer. De flyger lite varje dag och en dag kommer de anlända.

En kvinna går förbi, stannar till vid en stol där det sitter en annan kvinna. Båda blir glada och upprymda över att se varandra, men eftersom de befinner sig i tysta rummet får de lov att viska.

- Hej
- Nämen hej
- Vad pluggar du?
- Ekonomi och du?
- Jag ska bli lärare i...

Jag hör inte från där jag sitter, vad det är hon som sitter med ryggen mot mig ska bli lärare i. Var det tyska kanske? Hörde jag rätt överhuvudtaget? Hon kanske hade sagt någonting annat och inte alls var på väg att bli lärare. Men sedan går i alla fall hon som ska bli ekonom (om jag hörde rätt) för hon måste hem.

Kan inte flyga vidare idag.

Den andra kvinnan, hon som sitter framför mig och läser (kanske är det någon bok om pedagogik eller tyska eller...) sitter kvar ett tag till och kommer på så vis ännu närmare sin destination. Själv sitter jag och grunnar över essäns innersta och yttersta väsen, dess otyglade men konkreta och specifika karaktär, så komplex. Ja, lika komplex som vi människor tänker jag och funderar vidare. Men skulle det inte bli tråkigt om människan vore enkel, alltid logisk och lätt att förstå sig på? Då skulle väl en stor del av charmen med skrivandet falla bort.
När Ödeen talar om karaktärer i sin bok ”Att strukturera ett drama”, så förklarar han hur exempelvis en modig person är modig eftersom hans mod har övervunnit hans rädsla.
När man spelar en roll på scen eller bygger upp en karaktär i en text, så är det viktigt att skildra kampen mellan de olika karaktärsdragen för att karaktären ska bli trovärdig.

Är det här början på min författarkarriär?
Kan man fortfarande bli författare i dessa dagar? Eller är vi kreativt skrivande människor dömda till bloggeriet?

Maja Lundgren uppmanar oss att inte bli författare om vi inte känner att vi måste. Det är så svårt nuförtiden att man inte ens behöver bli arg eller ta det som en förolämpning om (eller kanske snarare när-om jag ska vara pessimistisk eller kanske enbart realistisk (utesluter det ena det andra?)) man får sitt manus refuserat.
Men jag tänker att jag skulle kunna hitta på något att arbeta med för brödfödan så att jag ändå har lite tid och ork över till att vara författare på deltid så att säga. Detta tycker jag själv låter som en utmärkt plan. Ja, som en mycket förträfflig sådan.

Tror du att den fungerar?

Och vad krävs för att jag ska kunna nå ända fram till mitt relativt nysatta mål, att bli författare? Att få en bok publicerad?
Tidigare hade jag inte tanken att bli författare. Jag tyckte bara om att skriva. Det blev mest poesi, för det är ju svårt att bara sätta sig ner och skriva ner en hel berättelse från början till slut. Det blev helt enkelt inte av eftersom jag ansåg mig sakna de två grundläggande ellementen för att åstadkomma detta.

Inspiration.
Men kanske framför allt: verktyg.

Dessutom hade jag en otroligt stark relation till sanningen. Det jag skrev skulle vara sant, eller jag fick i alla fall inte glöma bort att berätta om något som faktiskt hände.

Så här skrev jag när jag var barn:

Kära dagbok,
Först gick jag upp och gick på toa sen åt jag frukost och sen borstade jag tänderna...

Men nu har jag förstått att man faktiskt får ljuga, ja eller dikta som det kallas när det gäller skönlitteratur. Jag får alltså ljuga. Utgå från någon jag observerat under en bussresa, eller någon bekant för att sedan låta fantasin flöda fritt och tillsammans med mina egna erfarenheter, rädslor, önskningar och drömar skapa en berättelse. Så länge jag säger att det jag skriver är skönlitterärt, så kommer ingen att anklaga mig för att inte ha belägg eller för att jag fantiserar vilt. Men då tänker jag att om detta gäller för mitt skrivande, så gäller det kanske även för...

... mitt eget liv?

Nu menar jag inte att jag ska ljuga om min identitet, ljuga och berätta historier för folk och hävda att det är sant.
Nej, jag tänker att liksom de där barnen jag talade om tidigare, så har jag och alla andra också för den delen, möjligheten att se oss själva som huvudrollen i våra egna liv. Och inte bara det, vi kan även se att det är vi själva som valt att vara med i denna film. Valt vilka andra karaktärer vi ska ha att göra med för att lära oss någonting och komma vidare i livet. Om vi tänker så, blir vi mindre ett offer för de händelser som inträffar i våra liv, och mer medskapare. Då tar vi också ett större ansvar för våra handlingar och ger vårt liv mer mening.
Det finns dem som verkligen är offer för händelser i sina liv eller för andra människor de möter. Men jag tror att även i de svåraste situationerna så klarar man sig bättre om man har detta perspektiv än om man inte har det och då helt enkelt finner sig i situationen.

Vi förknippar kreativitet till livet, men jag har förstått att kreativiteten är lika sammankopplad med något lika stort, men som vi helst förnekar, nämligen döden.
Vi vill helst inte tänka på att vi ska dö. Det inger oss med en svag gnolande oro, eller starkare ångest. Somliga av oss har ofta eller stundtals en stark dödsångest. Andra tänker knappt på att de ska dö en dag. För mig ligger det till grund för mitt hela liv. Mitt varande går hand i hand med mitt potentiella icke-varande. Därför vill jag skriva om döden. Den är stor och liten på samma gång. Döden är, tror jag, inte avskild från livet även om vi vill försöka hålla den på ett så stort avstånd som möjligt.
För vissa är döden ond och födelsen god och för andra är det precis tvärtom.

- Är jag född så vill jag leva

Sa Carl Michael Bellman.

- Att vara eller att inte vara

Det är den stora frågan som Shakespear ställde sig. Vem var Shakespear egentligen? Man är ju inte säker på att det var shakespear som var shakespear.

Genom alla tider har vi människor begrundat döden och försökt tvinga ut den ur det okändas mörker, för att ge våra liv betydelse. Kübler-Ross skriver i sin bok om döden att det inte behöver vara någonting katastrofalt och destruktivt, utan kan betraktas som ett av de mest konstruktiva, positiva och kreativa elementen i kulturen och livet.
Sokrates, Platon och Montaigne har hävdat:

- Att filosofera betyder ingenting annat än att studera dödens problem.

Och Thomas Mann sa en gång:
- Döden förutan skulle det knappast ha funnits diktare på jorden.

Kübler-Ross säger att:

- För de människor som försöker förstå döden, blir den en skapande kraft.
Och att:
- De högsta andliga livsvärden kan uppstå genom att vi tänker på döden och studerar den.

Även om jag får ljuga eller dikta, så är det viktigt att göra det på ett trovärdigt sätt. För att det jag skriver ska bli trovärdigt och spännande att läsa måste jag iaktta världen jag lever i och människorna som omger mig. Iaktta och reflektera. Det gör jag varje dag. Jag iakttar människor och deras beteende och så frågar jag mig själv varför dem är som dem är och gör som dem gör.
Men kanske mest intressant av allt är att ständigt ställa samma frågor fast till mig själv. För att förstå andra måste vi väl först förstå oss själva?
Eller förstår vi oss själva genom att iaktta andra människors beteenden?
Antagligen fungerar det i båda riktingarna.

Den brasilianska dramaturgen och regissören Augusto Boal som även är skaparen till ”de förtrycktas teater” sa:

- Vi är teater.

Med det menade han att vi människor har allt som en teater behöver. Vi agerar- alltså är vi skådespelare men vi iakttar även oss själva och andra runt omkring oss- så vi är också åhörare. Vi bestämmer själva vilka kläder vi ska ta på oss i olika sammanhang, vi är således vår egen kostumör och slutligen är vi även vår egen regissör eftersom vi bestämmer hur vi ska agera. Skillnaden, menade han, mellan skådespelare och vanliga människor är att skådespelaren har denna kännedom som vi vanliga människor saknar.

Vilken inställning jag har till skrivandet är av oerhört stor betydelse för mitt egna skrivande.
Jag valde rätt när jag bestämde mig för att gå kursen Kreativt skrivande A på södertörn. Bland det allra första de sa till oss ängsliga studenter var:

- Konstigt nog är det kvantitet och inte kvalitet som gäller på den här kursen.

Sedan, under kursens gång blev vi matade med budskapet att:

- Man lär sig att skriva genom att skriva

Men även att:

- Läsandet spelar en stor roll i processen att bli en god skribent.

Alltså är det viktigaste att läsa både mycket och noggrant, att skriva regelbundet och att ge akt på omvärlden och sina medmänniskor. Jag tror starkt på att man måste släppa taget för att kunna vara fullt kreativ. Att våga sväva ut. Att leka. Att inte censurera oss själva.
Monika Fagerholm säger i en artikel i språktidningen:

- Ladda till texten nästan sprängs

Även Augustsson uppmanar till att skriva mycket för att sedan ha mer svängrum och mer att välja bland när det blir dags att redigera texten. Fagerholm menar att det är bra att utforska och som hon säger ”färglägga” varje vrå med uppslag, infall, bilder, scener, repliker, meningar och så vidare. Hon liknar då skribenten vid en jazzmusiker som improviserar. Hon säger att man i det här kreativa stadiet inte ska tänka, bara skriva på. Sedan kan man börja stryka. Men att strykningen i sig inte är något självändamål.
Jag tycker om bilden som Augustsson målar upp med två små gubbar som sitter på din axel. Den ena gubben är hemskt berusad och bara pratar på i det oändliga utan att tänka till innan, och den andra gubben är mycket nogrann och kritisk. Det gäller alltså att först släppa loss den berusade gubben och sedan den sobert kritiska gubben, men det är viktigt att det sker i just den här ordningen.

Jo Bech-Karlsen säger att:

- Bara du kan skriva din berättelse.

Varje människa har oändligt mycket stoff att hämta ur sina egna erfarenheter.
Som skribent gäller det att vara medveten om denna källa av stoff och att använda sig av det. Att hela tiden utgå från sig själv och sitt egna personliga sätt att uppleva saker på.
Det är även därför som komplex och dåligt självförtroende inte hör skrivandet till. Alla har vi vår unika röst och berättarkälla.
Jag tror att det är viktigt för mig som skribent att odla kontakten till min egen berättarkälla, så att jag tar upp det som är angeläget och specifikt för mig. Det som bara jag kan berätta.

Föreställningen om kreativitet, som fortfarande präglar vårt förhållande till bland annat skrivande, där det finns några få genier som bara har ”det” som krävs, tror jag inte så mycket på längre. För att skriva sägs det ju att det krävs 1% inspiration och 99% transpiration. Skrivandet är alltså som vilken annan konstart som helst, där övning ger färdighet. Visst finns det säkert dem som har en större färdighet för olika typer av arbeten, eller kanske snarare vars livsstil ligger närmare en konstart än en annan. Men att skriva regelbundet och ta inspiration är nog en säkrare väg till författardrömmen än att gå omkring och vänta på att inspirationen ska slå till eftersom du är ett oupptäckt geni som ska revolutionera den litterära världen, bara inspirationen bestämmer sig för att hälsa på.
Jag tar mycket inspiration från teaterns värld, och eftersom vi är teater så innebär det att jag inspireras av människan och livet. Med andra ord inspireras jag även av vetskapen att jag en dag ska dö och av allt som det medför. I grund och botten kommer all min inspiration från mig själv. Barn är otroligt kreativa, så för att behålla denna kreativitet även när vi blir vuxna tror jag att vi måste sträva efter att vara lika närvarande som ett barn och framförallt inte glöma bort att leka. Barnens lek är grundläggande för deras utveckling och fyller en stor funktion. Så varför skulle vi sluta leka som vuxna? Sluta att utforska världen? Och sluta att utvecklas?
Jag tror att vi ofta tar livet på för stort allvar. Vore det inte bättre om vi människor hade en mer avspänd relation till livet och således också till döden?
Keith Johnstone- engelsk dramaturg och improvisationsteaterns fader säger:

- Gör inte ditt bästa, då spänner du bara musklerna.

För att skriva bra måste man våga skriva uselt. Och om man spänner musklerna är det svårt att vara kreativ. När jag ser på min buddhastaty tänker jag att detta är det ideala förhållningssättet till livet. Han sitter ner med benen i kors, händerna i knät, rak rygg och blicken lugnt vilande framför sig. Han är mjuk och avslappnad. Samtidigt närvarande i sig själv och medveten och öppen för världen omkring honom.

Jag märker att jag har försjunkit i tankarnas värld. Jag ser mig om i ”tysta rummet”, kvinnan som satt framför mig är inte kvar längre och jag tänker att det nog är dags, även för mig, att bege mig hemmåt.



Litteraturlista

Augustsson, ”Att skriva romaner och noveller”.
Jo Bech-Karlsen, ”Jag skriver, alltså är jag”
Christer Skoglund, (föreläsning) ”föreställningar om kreativitet”
Ödeen, ”Att strukturera ett drama”
Monika Fagerholm, artikeln ”Ladda tills texten nästan sprängs” i Språktidningen.
Bente Clod, ”Skriv-en bok om att skriva”
Augusto Boal, ”The theatre of the apressed”
Elisabeth Kübler-Ross, ”Döden”