Ingentingessän

Ordet var dröm.

Efter resan kunde jag formulera den från början lite abstrakta känslan som legat över mig under hela det korta återbesöket till det som varit min vardag och som om en och en halv månad åter blir det.

Allt jag upplevde under den där helgen, personer jag mötte och platser jag såg var som inlindade i en slöja som skiljde mig från denna verklighet, som jag drömde om.
Jag var där men med den svenska stockholmska trygga och mer lugna känslan som låg kvar runt mig likt en behaglig pläd, så var jag inte där och framförallt var jag inte med i samma rytm. Språket kom inte ut lika självklart och jag var där, men hela tiden berädd att vakna upp i min säng med det fruset torra vinterklimatet utanför mitt fönster. Att väckarklockan ringer och jag tvingas stiga upp och se en ny dag an, innan solen ens har vaknat.

Paris är Paris och november är november.

När jag kände den kalla fukten tränga sig in genom mina vinterkläder, med benmergen som ändhållplats och såg parisborna röra sig snabbt i olika riktningar och när jag kände den energiska, smått kaotiska och mycket livligt teatrala energi. Den man bjuds på redan på flygplatsen, likt en välkomstdrink, med fuktiga Paris-vinter blandat med tusentals intryck av lika många olika arter och karaktärer. Ja, när jag kände allt detta kunde jag lugnt konstatera att mina smått grådaskiga novemberminnen från Paris inte var tagna ur luften.

En författare som reste världen runt svarade i en radiointervju på frågan om var han ansåg sitt hem vara, att :

- Mitt hem är där min fru och mina två barn och några av mina böcker är.

Det var alltså ett halvår sedan jag bröt upp ur min parisiska vardag. För att bo hemma under hösten. Gå på kursen kreativt skrivande på Södertörns Högskola. För att omslutas av naturen och familjen i Skarpnäck och kulturen och vännerna inne i stan. För att få prata svenska och för att få vara mig själv ett tag. I Paris gäller det att hela tiden visa upp vem man är och den man är ska vara en ständigt social varelse och helst också en aning pretantiös.
Jag lärde känna Paris och gjorde staden till min. Men trots detta är Paris inte en stad som går att tämja. På franska hade jag kunnat säga att ”j’aprivoise Paris”, vilket betyder i stort sett det jag redan nämnt, inklusive tämjandet.

Är Paris ett vilddjur?

Tidigt på morgonen hade jag stigit upp hemma hos en vän. Eftersom vi skulle ta en taxi vid fyra tiden på morgonen från det vinterrike som stockholm förvandlats till några dagar tidigare, sov jag över hos honom och sedan tog vi tillsammans taxin, som var första transportmedlet vi skulle ta i riktning mot Paris.

I Paris sker allt i en högre frekvens. Vem vet, kanske är det den höga luftfuktigheten och alla människor, som gör det liksom mer elektriskt?
Vi var bara där under helgen och huvudmålet var vinmässan på lördagen i Porte de Versailles. Men jag hade förstås fått i uppdrag att inköpa en parfym, vilket jag gjorde på Printemps och sedan hade jag även andra önskningar att uppfylla under den knappa tiden i Paris.
Jag ville bland annat äta ostron, besöka mitt favorit boulangerie som vid vårt första möte fick mig att förstå varför baguetten ligger fransmännen så varmt om hjärtat. Att insupa den Parisiska atmosfären bara genom att promenera nedför dess gator.

Det var ett kallt och fuktikt november-Paris jag anlände till denna svagt solbelysta fredagseftermiddag. Staden var sig lik, med sina flängande svarta vinterkappor som stod i stark kontrast till de ljusa Hausmanska husen.

Kan man skapa sig ett andra hem?
I en annan stad i ett annat land?
I Paris?

Paris tillhörde oss båda.
Honom för att han vuxit upp där och mig eftersom jag upplevt två och ett halvt år av mitt liv i dess sköte. Han var van vid att pendla fram och tillbaka mellan sin nuvarande hemmastad Stockholm och sin barndoms hemmastad Paris. Men för mig var denna resa annorlunda. Betydde någonting mer.

Nej, Paris är inget vilddjur.

Jag älskar denna stad, men efter närmare tre år av ”tämjande” och även när jag känner att jag har en verklig relation till Paris, att minnen spelas upp framför mig när jag återigen hälsar på ”mitt” Paris. Ja, även då har jag inte på riktigt lyckats skapa mig mitt andra hem där.

Att försöka skapa ett eget hem. Ett nytt hem. Ett hem paralellt till mitt riktiga hem i det trygga och lugna Stockholm.

Jag tycker om att på en ovanligt fin och solig dag först ta metron in till Cluny la Sorbonne gå förbi alla crêperier och turistaffärer på rue St: Jacques för att sedan med snabba och invanda steg svänga till höger runt hörnet där jag ställer mig bland de ambivalenta turisterna framför mitt stammis panini och crêperie.
När han får syn på mig mellan de olika beställningarna, tillagningen av tre stycken panini fromage, två coca och några påmanande ”Aprochez-vous s’il vous plaît”, ler han igenkännande. Jag tar en panini och en coca. Om jag känner för det även en crêpe avec nutella till efterrätt. Sedan svänger jag lika vant runt nästa hörn till boulevard St: Michel, förbi flockarna av irrande turister runt place och fontaine St: Michel och så ner till vattnet. Jag hittar mig en liten plats med lagom avstånd till andra studenter och turister och så knäpper jag upp jackan, öppnar coca’n lutar mig tillbaka och njuter.

Paris är som många andra ställen på vår jord ”Sig själv nog”.Vad betyder då detta uttryck att ”vara sig själv nog”? Ibsen säger om Per Gynt att han är sig själv nog. Det betyder att man är tillräcklig för sig själv. Att man så att säga klarar sig mycket bra på det man har och den man är, utan att behöva höra från någon annan att man är bra. Paris är Paris.

Om du kommer till Paris som turist kan du tycka att Parisborna är arroganta, stressade och sig själva nog. En varning har gått ut till all restaurangpersonal att de måste behandla sina kunder bättre. Jag tror till och med att de har blivit uppmanade flera gånger. Du kan tycka att staden är ett under av skönhet och fascineras av ”Le patrimoine” d.v.s kulturarvet. Det rika kulturarvet. Eller bli vansinnigt glad över att vinet är så billigt och lättillgängligt här. Men om du kommer till Paris för att bli en del av allt detta virrvarr av intryck och uttryck?
Du kan också tycka att det ligger ett romantiskt skimmer över staden och att den är så mycket mer levande än hemma. Du kan dras med i ruset och känna dig verkligt levande.

Det har blivit så många av dem. De utgör en del av din vardag och det är förmodligen därför de har fått denna opersonliga objektiviserade bemärkningen S.D.F. nästan som om de vore en instutition eller en åkomma. Som exempelvis HSBC (en bank), BBC (tevekanal) eller PMS (Pre Menstrual Syndrome).

- Man säger att Paris är magiskt, men det är bara för turisterna- Paris är ruttet!

En så kallad S.D.F (utan fast bostad) i Metron uttrycker sin besvikelse över bedrövelsen han genomlever. För honom är inte staden magisk alls. Om du skulle be honom göra en turistbrochyr över Paris, med alla ”must” och så vidare, skulle den förmodligen beskriva hur du hittar till de bästa ställena att kvarta på, vilka metrolinjer som ger mest utdelning att tigga pengar på och kanske vart du vänder dig om du behöver äta eller få några hela och rena klädesplagg att byta till.
När jag sedan satt på flyget på väg tillbaka till min barndoms och nuvarande hemmastad, hade det som tidigare stått på listan nu förkropsligats och packats in i min väska som den i sin tur packats in i flygplanets bagageutrymme. Det var vin, ost, gåslever söta kastanjer, kalendrar för 2011 inköpta på mitt högt älskade Fnac.
En sak som inte kom med var den erotiska romanen av en arabisk kvinnlig författare, som fått priser och omtalats på radio. Jag och min vän letade efter den där, men bestämde oss för att googla på den senare. Vi vågade inte riktigt gå fram och fråga om den i informationsbåset.
Ett par varma, vattentäta men samtidigt chicka stövlar till mig själv för att kunna promenera utan att få kalla och blöta fötter. Och till slut parfymen till min svägerskas mamma i Brasilien.

Paris är Paris och ingen annanstans finns det något liknande.

Trodde jag att jag skulle bli kvar där livet ut? Vissa åker utomlands i tidig ålder och så får de mersmak och en annan brytning. De kommer kanske och hälsar på i Sverige. Äter knäckebröd med Kalles kaviar och fotar falu röda hus med vita knutar, för att sätta upp på kylskåpet där hemma. I det nya hemlandet.
Jag tror snarare att det är så att Paris har spelat en viktig roll i min personliga utveckling. Jag behövde Paris under den här tiden. Nu har staden lärt mig det jag behövde veta för att ta nästa steg. Säkerligen kommer jag tillbaka senare. Då som gäst och hälsar på min gamla kärlek. För det är nästan så det känns med Paris, och som i alla kärleksrelationer som tar slut så lär man sig någonting om man är uppmärksam. Så som män ibland säger om kvinnor, känner jag också för Paris:

- Jag kan inte leva med dig och jag kan inte leva utan dig.

Och även om du inte är mitt hem längre, så förblir du alltid en del av mig och mitt förflutna.