The Dathuns virtues are inconceivable...

Det är lite som att dö
Och det är väldigt befriande
Att släppa taget
Ett tag

Det sätter igång på riktigt
I morgon
Vi ska sitta ner och
Inte göra någonting
Vi ska sitta ner och
Göra ingenting
Ingenting
Humor och Loving Kindness
Jag älskar
Bara så
Älskar
Som kommer från mig
Rakt fram
En närvarande energi
Kärlek?
Nyförälskad?
Tala om det för alla
Dem blir glada minsann
Det blir festligt minsann
Men tala inte om det för alla
Inte precis alla
Vissa

Det är lite som att dö
Och det befriar livet.

I guld

Det ekar i brons
men varför försvagas
ljudet i silver
för att helt dö ut
i guld?

Utan skuld går jag vidare
ber att daggdropparna dröjer kvar
så pass länge
att jag hinner förnimma
saligheten
i guld.

Men i det tredje
sker det hela
utan glans
morgondagens daggdroppar
svalkar sommarens början
och sänker ner den

i guld.

Essä - Om att skriva

Jag har hört någonstans ifrån att det gjordes en undersökning... någonstans på vår jord. Denna undersökning visade att de barn som har sett sig själva som huvudrollen i en film eller i en berättelse, har lyckats komma ur sina svåra barndomar och klarat sig mycket bättre än de som såg sig själva som enbart offer. Då undrar jag om de förstnämnda fick höra fler berättelser när de var små eller om denna syn på livet kommer från ett annat håll?
Kanske är det istället en grundinställning till livet som präglar hela familjens livsfilosofi.

På Södertörns högskola är ett av de allra mest behagliga och meditativa ställen man kan befinna sig på, den sal där man har uppsyn över allt som händer både i biblioteket och på väderfronten och som har fått namnet ”Tysta rummet”. Tysta rummet är som ett flygplan, fast här ska folk till olika destinationer. De flyger lite varje dag och en dag kommer de anlända.

En kvinna går förbi, stannar till vid en stol där det sitter en annan kvinna. Båda blir glada och upprymda över att se varandra, men eftersom de befinner sig i tysta rummet får de lov att viska.

- Hej
- Nämen hej
- Vad pluggar du?
- Ekonomi och du?
- Jag ska bli lärare i...

Jag hör inte från där jag sitter, vad det är hon som sitter med ryggen mot mig ska bli lärare i. Var det tyska kanske? Hörde jag rätt överhuvudtaget? Hon kanske hade sagt någonting annat och inte alls var på väg att bli lärare. Men sedan går i alla fall hon som ska bli ekonom (om jag hörde rätt) för hon måste hem.

Kan inte flyga vidare idag.

Den andra kvinnan, hon som sitter framför mig och läser (kanske är det någon bok om pedagogik eller tyska eller...) sitter kvar ett tag till och kommer på så vis ännu närmare sin destination. Själv sitter jag och grunnar över essäns innersta och yttersta väsen, dess otyglade men konkreta och specifika karaktär, så komplex. Ja, lika komplex som vi människor tänker jag och funderar vidare. Men skulle det inte bli tråkigt om människan vore enkel, alltid logisk och lätt att förstå sig på? Då skulle väl en stor del av charmen med skrivandet falla bort.
När Ödeen talar om karaktärer i sin bok ”Att strukturera ett drama”, så förklarar han hur exempelvis en modig person är modig eftersom hans mod har övervunnit hans rädsla.
När man spelar en roll på scen eller bygger upp en karaktär i en text, så är det viktigt att skildra kampen mellan de olika karaktärsdragen för att karaktären ska bli trovärdig.

Är det här början på min författarkarriär?
Kan man fortfarande bli författare i dessa dagar? Eller är vi kreativt skrivande människor dömda till bloggeriet?

Maja Lundgren uppmanar oss att inte bli författare om vi inte känner att vi måste. Det är så svårt nuförtiden att man inte ens behöver bli arg eller ta det som en förolämpning om (eller kanske snarare när-om jag ska vara pessimistisk eller kanske enbart realistisk (utesluter det ena det andra?)) man får sitt manus refuserat.
Men jag tänker att jag skulle kunna hitta på något att arbeta med för brödfödan så att jag ändå har lite tid och ork över till att vara författare på deltid så att säga. Detta tycker jag själv låter som en utmärkt plan. Ja, som en mycket förträfflig sådan.

Tror du att den fungerar?

Och vad krävs för att jag ska kunna nå ända fram till mitt relativt nysatta mål, att bli författare? Att få en bok publicerad?
Tidigare hade jag inte tanken att bli författare. Jag tyckte bara om att skriva. Det blev mest poesi, för det är ju svårt att bara sätta sig ner och skriva ner en hel berättelse från början till slut. Det blev helt enkelt inte av eftersom jag ansåg mig sakna de två grundläggande ellementen för att åstadkomma detta.

Inspiration.
Men kanske framför allt: verktyg.

Dessutom hade jag en otroligt stark relation till sanningen. Det jag skrev skulle vara sant, eller jag fick i alla fall inte glöma bort att berätta om något som faktiskt hände.

Så här skrev jag när jag var barn:

Kära dagbok,
Först gick jag upp och gick på toa sen åt jag frukost och sen borstade jag tänderna...

Men nu har jag förstått att man faktiskt får ljuga, ja eller dikta som det kallas när det gäller skönlitteratur. Jag får alltså ljuga. Utgå från någon jag observerat under en bussresa, eller någon bekant för att sedan låta fantasin flöda fritt och tillsammans med mina egna erfarenheter, rädslor, önskningar och drömar skapa en berättelse. Så länge jag säger att det jag skriver är skönlitterärt, så kommer ingen att anklaga mig för att inte ha belägg eller för att jag fantiserar vilt. Men då tänker jag att om detta gäller för mitt skrivande, så gäller det kanske även för...

... mitt eget liv?

Nu menar jag inte att jag ska ljuga om min identitet, ljuga och berätta historier för folk och hävda att det är sant.
Nej, jag tänker att liksom de där barnen jag talade om tidigare, så har jag och alla andra också för den delen, möjligheten att se oss själva som huvudrollen i våra egna liv. Och inte bara det, vi kan även se att det är vi själva som valt att vara med i denna film. Valt vilka andra karaktärer vi ska ha att göra med för att lära oss någonting och komma vidare i livet. Om vi tänker så, blir vi mindre ett offer för de händelser som inträffar i våra liv, och mer medskapare. Då tar vi också ett större ansvar för våra handlingar och ger vårt liv mer mening.
Det finns dem som verkligen är offer för händelser i sina liv eller för andra människor de möter. Men jag tror att även i de svåraste situationerna så klarar man sig bättre om man har detta perspektiv än om man inte har det och då helt enkelt finner sig i situationen.

Vi förknippar kreativitet till livet, men jag har förstått att kreativiteten är lika sammankopplad med något lika stort, men som vi helst förnekar, nämligen döden.
Vi vill helst inte tänka på att vi ska dö. Det inger oss med en svag gnolande oro, eller starkare ångest. Somliga av oss har ofta eller stundtals en stark dödsångest. Andra tänker knappt på att de ska dö en dag. För mig ligger det till grund för mitt hela liv. Mitt varande går hand i hand med mitt potentiella icke-varande. Därför vill jag skriva om döden. Den är stor och liten på samma gång. Döden är, tror jag, inte avskild från livet även om vi vill försöka hålla den på ett så stort avstånd som möjligt.
För vissa är döden ond och födelsen god och för andra är det precis tvärtom.

- Är jag född så vill jag leva

Sa Carl Michael Bellman.

- Att vara eller att inte vara

Det är den stora frågan som Shakespear ställde sig. Vem var Shakespear egentligen? Man är ju inte säker på att det var shakespear som var shakespear.

Genom alla tider har vi människor begrundat döden och försökt tvinga ut den ur det okändas mörker, för att ge våra liv betydelse. Kübler-Ross skriver i sin bok om döden att det inte behöver vara någonting katastrofalt och destruktivt, utan kan betraktas som ett av de mest konstruktiva, positiva och kreativa elementen i kulturen och livet.
Sokrates, Platon och Montaigne har hävdat:

- Att filosofera betyder ingenting annat än att studera dödens problem.

Och Thomas Mann sa en gång:
- Döden förutan skulle det knappast ha funnits diktare på jorden.

Kübler-Ross säger att:

- För de människor som försöker förstå döden, blir den en skapande kraft.
Och att:
- De högsta andliga livsvärden kan uppstå genom att vi tänker på döden och studerar den.

Även om jag får ljuga eller dikta, så är det viktigt att göra det på ett trovärdigt sätt. För att det jag skriver ska bli trovärdigt och spännande att läsa måste jag iaktta världen jag lever i och människorna som omger mig. Iaktta och reflektera. Det gör jag varje dag. Jag iakttar människor och deras beteende och så frågar jag mig själv varför dem är som dem är och gör som dem gör.
Men kanske mest intressant av allt är att ständigt ställa samma frågor fast till mig själv. För att förstå andra måste vi väl först förstå oss själva?
Eller förstår vi oss själva genom att iaktta andra människors beteenden?
Antagligen fungerar det i båda riktingarna.

Den brasilianska dramaturgen och regissören Augusto Boal som även är skaparen till ”de förtrycktas teater” sa:

- Vi är teater.

Med det menade han att vi människor har allt som en teater behöver. Vi agerar- alltså är vi skådespelare men vi iakttar även oss själva och andra runt omkring oss- så vi är också åhörare. Vi bestämmer själva vilka kläder vi ska ta på oss i olika sammanhang, vi är således vår egen kostumör och slutligen är vi även vår egen regissör eftersom vi bestämmer hur vi ska agera. Skillnaden, menade han, mellan skådespelare och vanliga människor är att skådespelaren har denna kännedom som vi vanliga människor saknar.

Vilken inställning jag har till skrivandet är av oerhört stor betydelse för mitt egna skrivande.
Jag valde rätt när jag bestämde mig för att gå kursen Kreativt skrivande A på södertörn. Bland det allra första de sa till oss ängsliga studenter var:

- Konstigt nog är det kvantitet och inte kvalitet som gäller på den här kursen.

Sedan, under kursens gång blev vi matade med budskapet att:

- Man lär sig att skriva genom att skriva

Men även att:

- Läsandet spelar en stor roll i processen att bli en god skribent.

Alltså är det viktigaste att läsa både mycket och noggrant, att skriva regelbundet och att ge akt på omvärlden och sina medmänniskor. Jag tror starkt på att man måste släppa taget för att kunna vara fullt kreativ. Att våga sväva ut. Att leka. Att inte censurera oss själva.
Monika Fagerholm säger i en artikel i språktidningen:

- Ladda till texten nästan sprängs

Även Augustsson uppmanar till att skriva mycket för att sedan ha mer svängrum och mer att välja bland när det blir dags att redigera texten. Fagerholm menar att det är bra att utforska och som hon säger ”färglägga” varje vrå med uppslag, infall, bilder, scener, repliker, meningar och så vidare. Hon liknar då skribenten vid en jazzmusiker som improviserar. Hon säger att man i det här kreativa stadiet inte ska tänka, bara skriva på. Sedan kan man börja stryka. Men att strykningen i sig inte är något självändamål.
Jag tycker om bilden som Augustsson målar upp med två små gubbar som sitter på din axel. Den ena gubben är hemskt berusad och bara pratar på i det oändliga utan att tänka till innan, och den andra gubben är mycket nogrann och kritisk. Det gäller alltså att först släppa loss den berusade gubben och sedan den sobert kritiska gubben, men det är viktigt att det sker i just den här ordningen.

Jo Bech-Karlsen säger att:

- Bara du kan skriva din berättelse.

Varje människa har oändligt mycket stoff att hämta ur sina egna erfarenheter.
Som skribent gäller det att vara medveten om denna källa av stoff och att använda sig av det. Att hela tiden utgå från sig själv och sitt egna personliga sätt att uppleva saker på.
Det är även därför som komplex och dåligt självförtroende inte hör skrivandet till. Alla har vi vår unika röst och berättarkälla.
Jag tror att det är viktigt för mig som skribent att odla kontakten till min egen berättarkälla, så att jag tar upp det som är angeläget och specifikt för mig. Det som bara jag kan berätta.

Föreställningen om kreativitet, som fortfarande präglar vårt förhållande till bland annat skrivande, där det finns några få genier som bara har ”det” som krävs, tror jag inte så mycket på längre. För att skriva sägs det ju att det krävs 1% inspiration och 99% transpiration. Skrivandet är alltså som vilken annan konstart som helst, där övning ger färdighet. Visst finns det säkert dem som har en större färdighet för olika typer av arbeten, eller kanske snarare vars livsstil ligger närmare en konstart än en annan. Men att skriva regelbundet och ta inspiration är nog en säkrare väg till författardrömmen än att gå omkring och vänta på att inspirationen ska slå till eftersom du är ett oupptäckt geni som ska revolutionera den litterära världen, bara inspirationen bestämmer sig för att hälsa på.
Jag tar mycket inspiration från teaterns värld, och eftersom vi är teater så innebär det att jag inspireras av människan och livet. Med andra ord inspireras jag även av vetskapen att jag en dag ska dö och av allt som det medför. I grund och botten kommer all min inspiration från mig själv. Barn är otroligt kreativa, så för att behålla denna kreativitet även när vi blir vuxna tror jag att vi måste sträva efter att vara lika närvarande som ett barn och framförallt inte glöma bort att leka. Barnens lek är grundläggande för deras utveckling och fyller en stor funktion. Så varför skulle vi sluta leka som vuxna? Sluta att utforska världen? Och sluta att utvecklas?
Jag tror att vi ofta tar livet på för stort allvar. Vore det inte bättre om vi människor hade en mer avspänd relation till livet och således också till döden?
Keith Johnstone- engelsk dramaturg och improvisationsteaterns fader säger:

- Gör inte ditt bästa, då spänner du bara musklerna.

För att skriva bra måste man våga skriva uselt. Och om man spänner musklerna är det svårt att vara kreativ. När jag ser på min buddhastaty tänker jag att detta är det ideala förhållningssättet till livet. Han sitter ner med benen i kors, händerna i knät, rak rygg och blicken lugnt vilande framför sig. Han är mjuk och avslappnad. Samtidigt närvarande i sig själv och medveten och öppen för världen omkring honom.

Jag märker att jag har försjunkit i tankarnas värld. Jag ser mig om i ”tysta rummet”, kvinnan som satt framför mig är inte kvar längre och jag tänker att det nog är dags, även för mig, att bege mig hemmåt.



Litteraturlista

Augustsson, ”Att skriva romaner och noveller”.
Jo Bech-Karlsen, ”Jag skriver, alltså är jag”
Christer Skoglund, (föreläsning) ”föreställningar om kreativitet”
Ödeen, ”Att strukturera ett drama”
Monika Fagerholm, artikeln ”Ladda tills texten nästan sprängs” i Språktidningen.
Bente Clod, ”Skriv-en bok om att skriva”
Augusto Boal, ”The theatre of the apressed”
Elisabeth Kübler-Ross, ”Döden”

Ingentingessän

Ordet var dröm.

Efter resan kunde jag formulera den från början lite abstrakta känslan som legat över mig under hela det korta återbesöket till det som varit min vardag och som om en och en halv månad åter blir det.

Allt jag upplevde under den där helgen, personer jag mötte och platser jag såg var som inlindade i en slöja som skiljde mig från denna verklighet, som jag drömde om.
Jag var där men med den svenska stockholmska trygga och mer lugna känslan som låg kvar runt mig likt en behaglig pläd, så var jag inte där och framförallt var jag inte med i samma rytm. Språket kom inte ut lika självklart och jag var där, men hela tiden berädd att vakna upp i min säng med det fruset torra vinterklimatet utanför mitt fönster. Att väckarklockan ringer och jag tvingas stiga upp och se en ny dag an, innan solen ens har vaknat.

Paris är Paris och november är november.

När jag kände den kalla fukten tränga sig in genom mina vinterkläder, med benmergen som ändhållplats och såg parisborna röra sig snabbt i olika riktningar och när jag kände den energiska, smått kaotiska och mycket livligt teatrala energi. Den man bjuds på redan på flygplatsen, likt en välkomstdrink, med fuktiga Paris-vinter blandat med tusentals intryck av lika många olika arter och karaktärer. Ja, när jag kände allt detta kunde jag lugnt konstatera att mina smått grådaskiga novemberminnen från Paris inte var tagna ur luften.

En författare som reste världen runt svarade i en radiointervju på frågan om var han ansåg sitt hem vara, att :

- Mitt hem är där min fru och mina två barn och några av mina böcker är.

Det var alltså ett halvår sedan jag bröt upp ur min parisiska vardag. För att bo hemma under hösten. Gå på kursen kreativt skrivande på Södertörns Högskola. För att omslutas av naturen och familjen i Skarpnäck och kulturen och vännerna inne i stan. För att få prata svenska och för att få vara mig själv ett tag. I Paris gäller det att hela tiden visa upp vem man är och den man är ska vara en ständigt social varelse och helst också en aning pretantiös.
Jag lärde känna Paris och gjorde staden till min. Men trots detta är Paris inte en stad som går att tämja. På franska hade jag kunnat säga att ”j’aprivoise Paris”, vilket betyder i stort sett det jag redan nämnt, inklusive tämjandet.

Är Paris ett vilddjur?

Tidigt på morgonen hade jag stigit upp hemma hos en vän. Eftersom vi skulle ta en taxi vid fyra tiden på morgonen från det vinterrike som stockholm förvandlats till några dagar tidigare, sov jag över hos honom och sedan tog vi tillsammans taxin, som var första transportmedlet vi skulle ta i riktning mot Paris.

I Paris sker allt i en högre frekvens. Vem vet, kanske är det den höga luftfuktigheten och alla människor, som gör det liksom mer elektriskt?
Vi var bara där under helgen och huvudmålet var vinmässan på lördagen i Porte de Versailles. Men jag hade förstås fått i uppdrag att inköpa en parfym, vilket jag gjorde på Printemps och sedan hade jag även andra önskningar att uppfylla under den knappa tiden i Paris.
Jag ville bland annat äta ostron, besöka mitt favorit boulangerie som vid vårt första möte fick mig att förstå varför baguetten ligger fransmännen så varmt om hjärtat. Att insupa den Parisiska atmosfären bara genom att promenera nedför dess gator.

Det var ett kallt och fuktikt november-Paris jag anlände till denna svagt solbelysta fredagseftermiddag. Staden var sig lik, med sina flängande svarta vinterkappor som stod i stark kontrast till de ljusa Hausmanska husen.

Kan man skapa sig ett andra hem?
I en annan stad i ett annat land?
I Paris?

Paris tillhörde oss båda.
Honom för att han vuxit upp där och mig eftersom jag upplevt två och ett halvt år av mitt liv i dess sköte. Han var van vid att pendla fram och tillbaka mellan sin nuvarande hemmastad Stockholm och sin barndoms hemmastad Paris. Men för mig var denna resa annorlunda. Betydde någonting mer.

Nej, Paris är inget vilddjur.

Jag älskar denna stad, men efter närmare tre år av ”tämjande” och även när jag känner att jag har en verklig relation till Paris, att minnen spelas upp framför mig när jag återigen hälsar på ”mitt” Paris. Ja, även då har jag inte på riktigt lyckats skapa mig mitt andra hem där.

Att försöka skapa ett eget hem. Ett nytt hem. Ett hem paralellt till mitt riktiga hem i det trygga och lugna Stockholm.

Jag tycker om att på en ovanligt fin och solig dag först ta metron in till Cluny la Sorbonne gå förbi alla crêperier och turistaffärer på rue St: Jacques för att sedan med snabba och invanda steg svänga till höger runt hörnet där jag ställer mig bland de ambivalenta turisterna framför mitt stammis panini och crêperie.
När han får syn på mig mellan de olika beställningarna, tillagningen av tre stycken panini fromage, två coca och några påmanande ”Aprochez-vous s’il vous plaît”, ler han igenkännande. Jag tar en panini och en coca. Om jag känner för det även en crêpe avec nutella till efterrätt. Sedan svänger jag lika vant runt nästa hörn till boulevard St: Michel, förbi flockarna av irrande turister runt place och fontaine St: Michel och så ner till vattnet. Jag hittar mig en liten plats med lagom avstånd till andra studenter och turister och så knäpper jag upp jackan, öppnar coca’n lutar mig tillbaka och njuter.

Paris är som många andra ställen på vår jord ”Sig själv nog”.Vad betyder då detta uttryck att ”vara sig själv nog”? Ibsen säger om Per Gynt att han är sig själv nog. Det betyder att man är tillräcklig för sig själv. Att man så att säga klarar sig mycket bra på det man har och den man är, utan att behöva höra från någon annan att man är bra. Paris är Paris.

Om du kommer till Paris som turist kan du tycka att Parisborna är arroganta, stressade och sig själva nog. En varning har gått ut till all restaurangpersonal att de måste behandla sina kunder bättre. Jag tror till och med att de har blivit uppmanade flera gånger. Du kan tycka att staden är ett under av skönhet och fascineras av ”Le patrimoine” d.v.s kulturarvet. Det rika kulturarvet. Eller bli vansinnigt glad över att vinet är så billigt och lättillgängligt här. Men om du kommer till Paris för att bli en del av allt detta virrvarr av intryck och uttryck?
Du kan också tycka att det ligger ett romantiskt skimmer över staden och att den är så mycket mer levande än hemma. Du kan dras med i ruset och känna dig verkligt levande.

Det har blivit så många av dem. De utgör en del av din vardag och det är förmodligen därför de har fått denna opersonliga objektiviserade bemärkningen S.D.F. nästan som om de vore en instutition eller en åkomma. Som exempelvis HSBC (en bank), BBC (tevekanal) eller PMS (Pre Menstrual Syndrome).

- Man säger att Paris är magiskt, men det är bara för turisterna- Paris är ruttet!

En så kallad S.D.F (utan fast bostad) i Metron uttrycker sin besvikelse över bedrövelsen han genomlever. För honom är inte staden magisk alls. Om du skulle be honom göra en turistbrochyr över Paris, med alla ”must” och så vidare, skulle den förmodligen beskriva hur du hittar till de bästa ställena att kvarta på, vilka metrolinjer som ger mest utdelning att tigga pengar på och kanske vart du vänder dig om du behöver äta eller få några hela och rena klädesplagg att byta till.
När jag sedan satt på flyget på väg tillbaka till min barndoms och nuvarande hemmastad, hade det som tidigare stått på listan nu förkropsligats och packats in i min väska som den i sin tur packats in i flygplanets bagageutrymme. Det var vin, ost, gåslever söta kastanjer, kalendrar för 2011 inköpta på mitt högt älskade Fnac.
En sak som inte kom med var den erotiska romanen av en arabisk kvinnlig författare, som fått priser och omtalats på radio. Jag och min vän letade efter den där, men bestämde oss för att googla på den senare. Vi vågade inte riktigt gå fram och fråga om den i informationsbåset.
Ett par varma, vattentäta men samtidigt chicka stövlar till mig själv för att kunna promenera utan att få kalla och blöta fötter. Och till slut parfymen till min svägerskas mamma i Brasilien.

Paris är Paris och ingen annanstans finns det något liknande.

Trodde jag att jag skulle bli kvar där livet ut? Vissa åker utomlands i tidig ålder och så får de mersmak och en annan brytning. De kommer kanske och hälsar på i Sverige. Äter knäckebröd med Kalles kaviar och fotar falu röda hus med vita knutar, för att sätta upp på kylskåpet där hemma. I det nya hemlandet.
Jag tror snarare att det är så att Paris har spelat en viktig roll i min personliga utveckling. Jag behövde Paris under den här tiden. Nu har staden lärt mig det jag behövde veta för att ta nästa steg. Säkerligen kommer jag tillbaka senare. Då som gäst och hälsar på min gamla kärlek. För det är nästan så det känns med Paris, och som i alla kärleksrelationer som tar slut så lär man sig någonting om man är uppmärksam. Så som män ibland säger om kvinnor, känner jag också för Paris:

- Jag kan inte leva med dig och jag kan inte leva utan dig.

Och även om du inte är mitt hem längre, så förblir du alltid en del av mig och mitt förflutna.

Kristin (Doktor Glas hushållerska)

Dagarna förflöt smidigt utan större konflikter mellan Doktor Glas och Kristin.
Två år hade gått sedan hon tog tjänst hos Glas och hon kunde i ärlighetens namn inte säga annat än att hon trivdes i hans hushåll. Trots att han inte talade så mycket med henne kände hon av hans respekt och omtanke till henne. Han visade sig mån om att Kristin inte skulle fara illa eller bli överarbetad, vilket i sin tur ingav henne en stor respekt för Doktor Glas.

Hon var glad över att ha hamnat hos en så vänlig herre.
Vilket var väl, med tanke på hur hennes förra herre behandlade henne. Kristin skälvde till när hon tänkte på de sju åren hon tvingats slita åt den där gamla prästen. Hon undrade hur en av Guds tjänare kunde behandla en medmänniska så som han behandlat henne.

När hon såg sig själv i spegeln erinrades hon av tiden hos prästen. Strax skulle hon fylla 24 år, men såg ut att vara nästan det dubbla. Detta berodde inte på att hon var ful, för det kan man då inte påstå. Hon var i grunden en rätt så behaglig flicka, såväl i sitt inre som till det yttre. Hennes röst var mjuk och nogrann. Om hon hade varit en rik societetsdam skulle hon utan tvekan haft många beundrare. Då hade hon inte slitits ner på samma sätt.

Doktorn verkade, även han, nöjd med Kristin och tycktes se en hederlig och tillförlitlig person i henne.

Ibland tappade dock Kristin tålamodet. Med ihoppressad min gjorde hon vissa anmärkningar vad det gällde att hålla sitt ord och komma i tid till kvällsvarden.

Det var en sådan sak Kristin inte stod ut med. Varje gång tänkte hon att hon ändå skulle försöka hålla sig i skinnet och påminnde sig själv om att doktorn i övrigt alltid var god mot henne.

Men Kristin hade ett mycket dåligt minne från barndomen, då hennes far, som hon älskade högt över allt annat, inte höll sitt ord. Ja han höll i stort sett aldrig vad han lovat, och när så doktorn kom hem var det precis som hennes far bytte plats med doktorn och all den ilska hon inte förmått uttrycka mot sin far kom ut.

Nu var han emellertid sen igen.
Hon lyfte på locket och kände efter, maten var kall. Hon suckade, gick fram till fönstret och tittade ut. Vem som helst som nu fick se Kristin i detta tillstånd skulle antagligen tro att någonting mycket allvarligt inträffat. Så var det förstås inte.
Hon väntade helt enkelt på att doktorn skulle komma hem. Att han lite urskuldande skulle le mot henne, rycka på axlarna och sedan med en suck snällt be henne värma hans mat.

Där hon stod lutad mot köksfönstret funderade hon på vad det var som uppehöll doktorn och hon tänkte att det antagligen var Birk och Merkel. De hade vanan att få med Glas på en visky och sen när väl Merkel börjat med sitt pladder var det bara att räkna med att doktorn skulle bli sen.

Nedanför låg gatan i ett nästan saligt lugn. Ett och annat par syntes till i sommarnattens svalka. Dock ingen hon kände igen. Hon såg kyrkoherden vandra över kyrkogården och där kom den där pastorn som alla talade om, men som ingen ville författa sig med i onödan. Pastor Gregorius var det han hette. Han hade dåligt hjärta och brukade söka råd hos Doktor Glas. Nu var han således åter på aftonpromenad helt ensam.

***
Ja, han går ensam utan sin unga och vackra hustru. Vilket udda par.
Det är svårt för mig att få en bild av den unga Helga som står bredvid pastorn vid altaret och säger ja. Hon kan inte vara äldre än jag själv. Vad var det som drev henne till att acceptera Pastor Gregorius som make?

Han är som en padda. Och paddor blir då inte till prinsar när man kysser dem. Visserligen känner jag inte pastor Gregorius personligen, men ett kan jag säkert säga och det är att jag aldrig skulle acceptera att bli en paddas hustru.
Att frivilligt leva mitt liv med en person som endast med sin blick får mig att känna som att det äckliga hos nonom plötsligt uppenbarar sig hos mig själv.

Två berusade män vinglar nerför gatan när den ena ropar en lustighet till en tredje man som kommer gåendes bakom de andra två. Under armen har denne en slarvigt klädd kvinna. När jag tittar närmare ser jag att det är en nattvandrerska och det kniper till i magen på mig. Men jag tittar ännu nogrannare och så andas jag ut, men min utandning kommer som en lång och sorgsen suck. Jag tänker på min äldre syster Klara, som numera försörjer sig på sin kropp på Stockholms gator i skydd av nattens mörker.

Så oanständigt!
Hellre hungrar jag ihjäl än att sälja både kropp och själ till djävulen.
För det är vad hon har gjort, min käraste syster. Hon som en gång i tiden stod mig så nära.
Jag minns att jag ville bli som henne. Hon var tio år äldre än jag och för mig tedde hon sig som en prinsessa. Jag minns hur hon anförtrodde sig åt mig när hon blev förälskad den där gången.

Allt blev så levande och skimrande när hon berättade om prinsen hon hade funnit och ämnade gifta sig med. För att ingen annan skulle höra förutom jag sa hon:

- Kristin, hjälper du mig hämta ved från vedboden?

Då såg jag att hon hade det där lysande skimret i ögonen och så skyndade jag mig att följa efter. När vi väl kom utanför dörren brast Klara ut i ett brett och mycket hemlighetsfullt leende och så tog hon mig under armen och började berätta. Hon talade om hans förälskade ögon som inte tycktes få nog av att se på henne. Hur han bedyrade sin kärlek och lovade att bara hon följde med honom till huvudstaden, skulle han med en gång se till att hon fick flytta in i en stor våning med utsikt över vattnet. Hon skulle bli befriad från det slitsamma liv hon nu hade.

Då, tyckte jag att det var vackert, allt Klara kände, kände också jag. Det var under de här stunderna som jag glömde bort allt det tunga och slitsamma i vår vardag.

Någon ropade mitt namn, och för en halv sekund tyckte jag att det var far min som kallade.
Det var förstås doktorn som äntligen kommit hem.
Men jag hade hunnit bli trött och kände mig så oerhört tankspridd. Jag brydde mig inte längre om att skälla på honom. Istället gick jag till spisen för tredje gången denna afton och värmde upp hans mat. Sedan gick jag in till min kammare, drog för den grå-bruna gardinen över det lilla fönstret, släckte ljuset på mitt natduksbord och somnade in.


***

Den natten drömde Kristin att hon var där hemma i det lilla huset igen med mor och far och nästan alla syskonen. Alla förutom en var där. Det var Klara som saknades.

Modern hade fullt sjå med alla hushålssysslor och var mitt uppe i en diskution med Erik, Krstins yngsta bror som nyss fyllt fyra år, om huruvida han hade knyckt karamellerna från sin äldre bror Gustav, som var åtta år och som satt i tårar på golvet. Gustav var trots sin ålder fortfarande en riktig barnrumpa. Det var inte ovanligt att han ställde till med scener för att dra åt sig moderns uppmärksamhet.
Erik hade dött i kräftan vid åtta års ålder, men i Kristins dröm återspeglades ett minne från julafton för fyra år sedan, då han ännu levde.

Kristin åker hem en gång varje år, över juletiden och det brukar vara årets höjdpunkt. Särskilt då hon fortfarande arbetade för den där elaka prästen.

Men efter den här julen var det svårt för Kristin att med enbart glädje tänka på julfirandet i det lilla huset.

Detta var minnet från den julen då Kristin från sin far fick reda på att Klara inte längre utgjorde en i familjen. Hon hade låtit den onda demonen ta över hennes själ, sa han och hädanefter fick inte Klaras namn nämnas i hans hus.

Någonting var fel, det kände hon med ens hon stigit innanför dörren. Fadern stod bara där och stirrade ut genom fönstret med armarna i kors. I hans blick kunde hon skönja någonting ilsket och melankoliskt på samma gång.

Han vände sig om när Kristin steg in i rummet och så log han det där leendet som betydde
– Se! där är hon, min favoritdotter, hon som inte skänkt mig annat än glädje och stolthet!

Han sträckte ut armarna och de omfamnades. Men då hon tittade upp på sin fars ansikte, märkte hon att det var Doktor Glas hon hon höll i sina armar. Han bar sin nya reding kostym som hon inte hade sett honom i än. Kristin tänkte att han såg ovanligt stilig ut och innan hon hann förstå mer, böjda han sig över henne och kysste henne. Inte hade hon kunnat ana att de tunna läpparna skulle ha en sådan inneboende hetta. Denna värme spred sig ögonblickligen i hela hennes väsen.

Hon kände hur hon rodnade i drömmen. Ändå ville hon att hans armar aldrig skulle släppa taget om henne. Hon kände hur en stark hunger bröt fram. Hon behövde hans kyss.

Så vaknade hon.






***
Idag hade Kristin inga ärenden på stan, hon skulle bara vara i hemmet och städa, tvätta och laga mat. Vilket hon var tacksam för, ty den starka sommarhettan gav just ingen större lust att gå ut. Dessutom trivdes hon med att skapa ordning i hemmet och var mycket stolt var gång doktorn påpekade att han med all säkerhet var den enda doktorn i hela Stockholm att ha ett så välstädat hem.

Doktorn kom hem efter ett par sjukbesök och sa till till Kristin att i afton skulle han äta på Hasselbacken med Markel så hon behövde inte bereda någon kvällsvard åt honom.

Kristin var ifärd med att torka i köksskåpen och hade en porslinskopp i handen när doktorn kommit in.

Men när hon fick se honom föll koppen ur händerna på henne. Hon rodnade lite lätt. Så böjde hon sig genast ner för att plocka upp skärvorna från golvet.

Doktorn var klädd i sin nya reding kostym, och nu mindes hon drömmen hon haft inatt.
Hon kände hur det hettade på kinderna men blev alldeles kall om händerna.

Doktorn såg bekymrat på Kristin och frågade hur det var fatt.

Kristin försäkrade doktorn och sa att hon inte hade fått mycket sömn inatt. Sedan bad hon om ursäkt för den krossade koppen.

Doktorn nickade till svar och försvann.


***

Det knackade på dörren och Kristin gick för att öppna.

Det var den unga fru Gregorius som kom. Kristin bad henne sitta ner och invänta sin tur. Det var en person före henne.

När Kristin gick för att meddela doktorn om Helgas ankomst kände hon hur innerligt gärna hon hade velat tala om för Fru Gregorius att Doktor Glas tyvärr inte kunde ta emot henne.

Tankarna for allt snabbare genom huvudet på Kristin, då hon förgäves försökte komma på en ursäkt som skulle vara trovärdig nog för att fru Gregorius skulle vända på sina små klackar och tassa hem igen.

Men precis då öppnades dörren in till doktorn. En ung och allvarlig flicka med tårar rinnandes ner för kinderna, sprang ut ur doktorns rum och försvann ut genom ytterdörren.

Doktorn såg förbryllat ut i tamburen och fick så syn på Helga.

Kristin såg i Glas ögon att där fanns en säregen glädje blandat med medlidande. Han såg inte sådär på någon av de andra unga flickorna som kom bleka och tårögda till hans mottagning.
Nej, Doktor Glas hade bestämt fattat tycke för Helga. Det var det inte längre någon som helst tvekan om.


***

Basic Goodness är en blomma

Var inte rädd!

Det Onda över det Goda

Eller

Det Goda genom det Onda

Goda?

Onda?

Och vi människor

Människan

Som det är så synd om

Var inte rädd!

Har du sökt länge

Att förstå?

Är du rädd?

För mörkret

Inom dig?

Eller mer rädd

För ljuset?

Vet du inte att

I grunden

Är vi alla Goda

Goda

Det vi föds med

Är inte

Mörkare

Än

En bebi-spark inne

I magen

Eller hennes hicka

Men

Det Mörkaste

Av allt

Är

Att vi inte

Ser det.

Peace within - Peace in the world.

Warm-hearted we stand before the crowd
Our mission?
Not to cool down
Completely

Peace within
Peace
In the world

Warm hearted and full
Of admiration for what is

Just that

Filling our chests
Warm-hearted we bow deeply for all that is.